Den svårfångade reflektionen

När jag först hade läst igenom boken tillsammans med en överstrykningspenna så var min första reflektion att varför har jag läst denna bok. Den var för mig svårfångad bland annat för att språket  i vissa lägen var svårt att förstå men även vissa kapitel hade jag svårt att koppla till min vardag. Sedan när jag vilat från boken ett tag och tittade igenom det som jag strukit under inför vårt litteraturseminarium så hittade jag helt plötsligt avsnitt som var bra och som jag kunde koppla till min verklighet eller barnens verklighet.

I kapitel 3 Studentröster så skriver Peter Emsheimer att " betraktande av skillnader är minst lika viktigt som betraktande av likheter. En viktig del av bearbetningen är att jämföra likheter och skillnader och med deras hjälp bygga ett system."
Så tror jag att det måste vara i skolans värld också. Vi kan inte använda samma pedagogik på alla barn för de är inte lika. Det är viktigt att visa det och prata om det och alla individer i en klass eller grupp är viktig för att den skall fungera. Ju fler vi är som lär tillsammans desto mer lär vi oss samt det blir roligare att lära sig. För mig är bland det viktigaste om inte det viktigaste att vi lär tillsammans och vi är inga konkurrenter utan vi blir duktiga som grupp och delar med oss av våra kunskaper och hjälper varandra hela tiden. Det gör att vi blir duktigare som individer. Vi ger varandra hela tiden positiv kritik vi sänker inte en kompis för då sänker vi oss själva.

I kapitel 5 Reflektionsbegreppet i styrdokumentet så beskriver en 48 åring sin vardag som sjundeklassare så här: "Skolan upplevs som ett sprinterlopp där varje timme, varje dag, antas satsa för kung och fosterland bara för att ständigt bli avbruten efter halva loppet. Det är en mental omöjlighet att hålla på så Jag har gett upp. All energi och skapande förmåga som jag vet att jag besitter har sipprat ur mig. Jag är en liknöjd figur som bara vill att lektionerna skall ta slut så att jag kan snacka med mina klasskamrater i lugn och ro."
Detta tycker jag är en av våra viktigaste uppgifter i skolan att det skall kännas meningsfullt för barnen att lära sig och att de vet syftet med det de lär sig. Jag tror det är viktigt att möta barnen i deras verklighet och försöka förstå deras värld. Reflektera och ta reda på hur de ser på sitt lärande och sin utveckling. Här är det som det står i boken att när vi reflekterar är det viktigt att inte blanda in sina egna värderingar för mycket för då blir det bara min verklighet. Det gäller att öppna sina sinnen och sätta sig in i varje individs situation så att alla känner sig lika mycket värda. Vi måste även leva i nuet och ta in barnens verklighet i undervisningen. Inte minst i användande av dagens teknik som mobiltelefoner, datorer, ipads mm. Ta in det i undervisningen och använd det på ett naturligt sätt så. Skapa förhållningssätt istället för förbud.

I kapitel 4 Reflektionsteorier står det att "för såväl Grimmett som Dewey är situationen kärnan för reflektion. Vi kan inte tänka oss en reflekterande verksamhet som saknar anknytning till en situation. Dess syfte är att bringa klarhet i något som är oklart. En klarhet som i förlängningen ska användas till att utveckla ett annat handlande som förhoppningsvis är mer ändamålsenligt."
I den verksamhet som vi hanterar dagligen så är det situationerna som hela tiden måste vara i fokus för det är barnens verklighet som är viktig. För barnen är det det som händer just nu som är viktigast för dem. På det fritidshemmet där jag arbetar nu så har en tredjedel av barnen fått ett nytt pedagogiskt verktyg. De har fått varsin ipad till sitt förfogande och nu är vi i den reflektionsprocessen hur vi skall hantera det på fritidshemmet och vilka konsekvenser det får för barnen och för vår verksamhet. Hur ofta skall de användas? Hur skall de användas? Vad gör vi med de barnen som inte har en ipad? mm. Här är det tror jag viktigt att vi vuxna reflekterar över hur barnen uppfattar det och tillsammans diskuterar hur vi hanterar det. Om situationerna är kopplade till nuet så har barnen mycket lättare att relatera till sin verklighet.

I kapitel 7 om Bild och bearbetning handlar det om att jag som betraktare av som i detta fall bilder skapar mig egna tolkningar utifrån bilden. Vad vill vi ha ut av det som vi vill förmedla och hur tolkar vi det. Vad hade vi för förståelse innan och med den förståelse vi hade gör att vi tolkar olika situationer på olika sätt. Därför är det extra viktigt att ta reda på vad vi kan innan vi går vidare i arbetet oavsett om det är tolkning av bilder eller fortsatt utveckling i bild eller mattematik.

I kapitel 8 om Reflektionens rum står det "Reflektionen behöver utrymme. Den behöver någonstans att vara och det krävs tid. Denna plats är mental och kognitiv, en plats där tankar och känslor får rum."
Som det står behöver reflektionen utrymme och den personliga reflektionen sker hela tiden men för att få en djupare syn på reflektion tror jag vi behöver mer tid att reflektera tillsammans i det arbetslag vi jobbar i. Som det ser ut i vårt arbetslag så har vi svårt att hitta de tillfällena att mötas och diskutera de sakerna. Nu hinner vi nätt och jämt att planera den verksamhet som vi erbjuder. Vi behöver skapa sådana rum eller tillfällen där vi på ett djupare sätt reflekterar över vår verksamhet och hur barnens vardag ser ut. Vilka möjligheter har de att utvecklas och hur kan vi hjälpa dem både i gruppen och individuellt. Sedan måste vi också reflektera över hur ser barnen på sin verklighet och vad förväntar sig dem av det som vi gör här på skolan och på fritidshemmen.

I sista kapitlet fastnade jag vid två citat " Har du lagt ut pusselbitarna, tagit isär alla som fastnat i varandra, vridit och vänt på dem och tittat på dem ordentligt? " och " Var inte rädd för att utmana varandra - genom utmaning kan förståelsen bättre prövas." Detta gäller både oss pedagoger emellan och barn emellan och barn pedagog emellan. Pedagoger emellan så finns det inga utmaningar, hinder eller annat som inte går att lösa. Vi finns där tillsammans och tillsammans så är vi starkare. Lägg ut pusselbitar, vänd på dem, hämta nya, titta på dem tillsammans mm. Till slut är jag övertygad om att pusslet blir lättare att lägga men det måste vara så att vi alla är med på att det går att lösa och vi är öppna för förändringar om så krävs. Detta gäller även barnen men här måste vi pedagoger vara med och vägleda dem och i vissa fall hjälpa dem att hitta rätt väg att gå både i sitt kunskapssökande och sociala relationer. I vissa fall måste vi hitta personliga vägar att gå för barnen då de tar emot kunskap på olika sätt men detta är som jag ser det en av mina absolut största uppgifter. Utmaning är tycker jag en av drivkrafterna i att lära sig nya saker och att utvecklas. Sedan tror jag att glädjen måste finnas där för att det skall kännas meningsfullt att lära sig. Här gäller det att ta reda på hur vill vi lära oss och vilka sätt fungerar för mig personligen. Visst finns det här många hinder om man har en grupp eller klass på över 20 barn eller mer men här måste vi bli bättre på att utnyttja den personal och kompetens som finns på ett bättre sätt.

Så visst den svårfångade reflektionen blev när man bröt ner den i små bitar lite mer lättfångad. Det blev ändå lite mer lättfångad tillsammans med min lärgrupp när vi diskuterade den i litteraturseminariet. Det är ju så desto fler vi är desto mer lär vi oss för tillsammans är vi alltid starkare. Det som vi gemensamt tyckte om boken var att den var svår att ta till sig då det bla. var ett svårt språk vilket medförde att det blev svårt att ta till sig det som var andemeningen i texten. När man sedan slog upp vad vissa ord betyder så förstår i alla fall inte jag varför skriver de inte det istället. Då tror jag fler hade tagit till sig budskapet. Sedan hade vi fastnat för olika delar i boken som vi tyckte var viktiga. Det gav en bredare kunskap om boken och dess syfte vilket var utvecklande!